Trettioförsta maj
Igår var det Memorial Day här, då man firar alla fallna hjältar som dött för att alla amerikaners frihet. Riktig pajashögtid eftersom de flesta dött utan att egentligen veta varför de gått in i döden, det är verkligen inte för att skydda USA i alla fall. Det är ju lätt att ge order ifall man slipper riskera att bli dödad själv. Men ifall alla amerikaner förstod hur omotiverade deras krig är så skulle hela landet kollapsa. Man ska inte ifrågasätta sina krig, då är man ju opatriotisk! Det är bara att banka sig på bröstet (för man är ju amerikan och har gud på sin sida) och sjunga nationalsången (vilket man gör hela tiden) och tacka gud lite mer för att man fötts in i frihet (och ignorans såklart).
Jag tänkte idag gå igenom vilka det är som bor i det här huset.
Först har vi familjens överhuvud, alfahanen, silverryggen, Roby. Han är 59 men ändå ganska bitig då han gymmar varje dag. Han spelade själv fotboll när han var yngre, och spelade i något OS och har dessutom varit proffs på Irland, och provtränade med West Ham, så han var nog inte helt tokig. Nu för tiden så bedriver han en massa fotbollsskolor på somrarna där han drar in storkovan och är tränare för laget där Anton och jag spelar just nu. Han var tidigare gift med Michelle Akers som brukar kallas den bästa kvinnliga fotbollsspelaren någonsin. Han har dessutom spenderat en massa år i Sverige där han tränade Tyresö.
Hans nuvarande fru heter Lynne. Hon har en präktig kulmage, men ändå inte så tjock på det stora hela. Hon ser liksom lite gravid ut. Jag har än inte riktigt kommit underfund med vad det är som hon gör egentligen förutom att leka med hundarna och dricka iste. Men hon är snäll. Dock rätt ointresserad utav att städa så jag verkar få ta på mig det.
Deras son heter Brandon, och han har en spricka i smalbenet. Han är rätt så skön, men något bortskämd som man så lätt blir som ensambarn kan jag tänka mig. Han brukar mest spela fifa och dega. Han bor i samma källare som oss, men han har ett eget rum.
Sen finns det ju såklart tre hundar, Boo, Boomer och Yoda. De bara springer iväg och rymmer hela tiden så man blir allt bra trött på dem. Det är minst en hund för många, antagligen två. Och de är jävligt dåligt uppfostrade. Det beror mest på att mamman bara gullar med dem, och jag, som hängiven tittare av Mannen som talar med hundar vet att det inte är så man kan hålla på, man måste etablera sin plats i hierarkin!
Och något lite roligare för att lätta upp stämningen efter denna wall of text!
Kommentarer
Trackback
